livetirorelse

Som sagt, allt kan hända. Å idag tex. Allt var fint när jag hämtade Toby, han var snäll i bilen å var inte jobbig. Vi lyssnade på bruno mars grenade låten hela vägen och han sjöng med, sjukt jobbigt att lyssna på samma låt hela tiden, men det kan man stå ut med, för det finns värre saker som kan hända...

Vi kom hem utan bråk. Men väl där händer det. Efter ett tag. Toby ska jämt va efter Dylan, som en svans. Och det ska alltid gå så illa att det slutar illa såklart. Pizzan i ugnen blev klar och framdukad på bordet. De båda sitter å äter, å toby släcker ljuset, jag å dylan tänder, men han fortsätter å släcka. Jag säger till Toby å förklarar att vi inte kan sitta å äta mat i ett kolsvart rum, men han bryr sig inte, såklart. Det blir fight. Toby sparkar och slår, jag försöker gång på gång hålla om honom men det hjälper inte heller. Han kastar sin brors ps3/gameboy/electroniksak mot tv.n å hamnar i väggen o vanför. Det kändes som allt hände och det var bara kaos, man får inte en syl i vädret, ingen lyssnar och ingenting hjälper. Toby går in i köket lägger över sin pizza från platstallriken till en vanlig tallrik å sätter sig i fotöljen (De har matsalsbord å tv i samma rum). Vi har tänt i vår del av rummet å han har släckt. Inte nog med det. Efter maten släcker Toby helt, å jag å Dylan tänder och jag försöker prata med Toby men ingenting händer. Det är deras vardagsrum å alla måste få vara där. Jag säger att han får gå upp på sitt rum om han vill ha släckt men där har han ju ingen tv. Dylan behöver göra sina läxor i ljus men det förstår inte Toby, han tycker att Dylan kan göra sina läxor i sitt rum där han inte har något skrivbord, men det tyckte inte Toby var något problem. Släckt, ljust, släckt, ljust, släckt...

Båda blir ledsna, dylan går upp på sitt rum å ringer sin mamma.
Dylan går in i köket å gör läxorna, Toby sitter i det bäcksvarta vardagsrummet med dörren stängd. Och jag försöker att andas.

Föräldrarna kommer hem, å Dylan pratar med de, men den här gången skämtar pappan till det.
Hallå, det är inte okej!!! Jag blir så arg. Jag önskar verkligen att Dylan fick ha det bättre för han får ta all skit och han själv är väldens omtänksammaste 12 åring som behöver vara bror till en bebis... Som egentligen är 9 år.

Föräldrarna gick väl in å prata med Toby, vad vet jag, det får de sköta. Jag vet inte hur de gör när de säger till honom men jag hoppas verkligen de gör det. Mamman kom ut till oss i köket (pappan kvar hos Toby) å försökte lätta upp stämningen men det känns så fejk. Jag blir arg att föräldrarna inte tar detta seriöst. Och att det blir samma sak gång på gång.

Jag fattar inte hur länge de orkar med det här och hur länge de haft de såhär... Jag har fått känslan att ingen au pair stannat särskilt länge å man behöver inte fråga varför.

Det är Alltid något och det är Alltid så Onödigt och JA det är på grund av Toby. Sen om man tänker så är det kanske föräldrarna som inte har tillräckligt med tydliga regler/belöningssystem. Att de ger med sig när de sagt något som de inte gav med sig först gör ju inte saken bättre, då blir ju allt okej, och föräldrarna ger med sig på allt tillslut.

Idag har jag jobbat knappt TVÅ TIMMAR, å jag är helt slut...

Och jag som tänkte vara au pair till juni - ALDRIG I LIVET. 39 dagar kvar, varav 28 jobbdagar.

Jag fick ett fint kort från en underbar vän med en text skriven å jag blev så glad så Glad! Ja... Man får ta till vara på de goda stunderna.

- Malin