livetirorelse

Fredag morgon; Det blev en lång text och om man inte orkar läsa, är det förståligt! Jag kan sammanfatta det i en mening: Om Du ber, kan du väl lägga en tanke åt den lilla pojken jag passar.

Hemskt när det väl händer.. Morgonen gick ändå helt okej, Toby var väldigt seg på att vakna och jag var inne hos han flera gånger, tillslut kom han upp, (efter en halvtimme från första gången jag sa godmorgon) och till min förvåning hade han ätit upp sin frukost utan att jag behövde tjata. (Behövde bara påminna han). Jag informerade dem om tiden och Dylan är ganska självgående. Det är svårt att få Toby att borsta tänderna. När han väl hade gjort det, sa han att han bara skulle hämta något. Dylan har gått och satt sig i framsätet i bilen. Toby kommer med chips i handen (efter han borstat tänderna, å på en vardag, morgon?!) och jag känner en djup suck inom mig, å jag orkar ärligt talat inte bry mig längre. (Och som mamma sa när jag pratade med henne häromdan: man kan inte alltid ta varje händelse i en kamp) Men det är inte det värsta, Toby ska ju såklart sitta fram (för han gör ju alltid det). Så han sätter sig på Dylan, och är envis. Han har samtidigt stenar i handen som han slog i Dylans huvud, samtidigt som Dylan skriker flytta på dig, Samtidigt som jag säger till de båda, samtidigt som klockan rinner iväg, samtidigt som de bara fortsätter vara högljudda och inte alls lyssnar på mig. Samtidigt som jag vet att jag själv har ett tåg till London jag inte kan missa. Det slutade med att jag gick och väckte pappan, det får vara nog! Vi kom iväg i bilen med en gråtande Toby, (och jag tänkte redan på hur jag skulle få ur honom ur bilen, för han ville inte gå till skolan utan sin sten som hans pappa kastade iväg, och Dylan släpper jag av först) och Dylan som försöker bry sig och muntra upp honom. Och då har egentligen Inte Dylan gjort något fel. Det är Toby som borde be om ursäkt eller?!? När jag bara försöker muntra upp Toby är det strunt samma, han blir bara sur istället typ. Och jag undrar vad de egentligen ska ha en au pair för, varför behövs jag där. Dylan kan åtminstone få honom lugn. De (Toby) lyssnar ju ändå inte, och det slutar ibland i att jag får ringa mamman, eller som idag väcka pappan eftersom han var hemma. Jag frågade pappan om råd hur jag skulle gjort å fick till svar att jag skulle flytta bak Dylan till baksätet fast han redan gått ut o satte sig, även fast han skulle ur bilen Först (bilen har ju bara framdörrar) och låta Toby sitta fram "för att få lugn å ro"... Jaha?

Ärligt talat, detta är sorligt. Föräldrarna är så rädda för sina barn (iallafall Toby) att de försöker hitta den enklaste lösningen, att det ska fungera för stunden och därmed ger de med sig, och låter honom få som han vill. Så illa bortskämd. Hallå, det är Deras Barn vi pratar om, det är De som har den största makten att ändra något beteende. Å Toby är egentligen en fin grabb, men allting blir Så Fel. Kaos!

Jag frågar mig själv igen varför de behöver mig? Begär de att jag ska göra som dem å ge med mig, hur ska de lyssna då och varför ska de ens lyda? Jag ska bara finnas till för att underlätta, skjutsa, hämta, fixa eftermiddags mat, enkla sysslor som dammsuga. Enkelt, ja det kan man tycka. Jag ska verkligen inte komma hit och uppfostra honom, och jag ska inte lägga mig i hur föräldrarna gör det, men jag tycker snarare att de gör sin son en björntjänst istället för en tjänst.

Men det är okej å bra ibland också, men när något "illa" händer, känns det som om jag går under jorden. Nu är det 10 jobbdagar kvar sen kommer Anton å ja ä ledig, ett mål jag siktar mot nu.

Jag läser "Kärlekens olika språk" och hittade det här:
"Föräldern som ger efter för barnets alla nycker kallar det kärlek. Familjeterapeuten, däremot, kallar det ansvarslöst föräldraskap.
En stor del av våra barns dåliga uppförande har sitt ursprung i de intensiva behov som uppstår på grund av en tom "kärlekstank""

- Malin